Ellen Livijn - vackra fru Livijn.
1889-1990

Talangfulla Ellen Livijn

Ellen föddes 1889 i Ny, Värmland (vid Vänern) och gifte sig med Gustaf (berättelse om Gustaf hittar du här.) Hon födde fem barn och hade allmänt en positiv levnadsbild – glaset var alltid halvfullt.

Ellens konstnärskap började tidigt. Redan 1907, då hon var 18 år, målade hon två båttavlor (se foton), vilka nu finns i Marseille hos Susanne (dotterdotter). Hon började med tavlor, men sedan blev det porslin som hon köpte och sedan fick bränt. Hon hade ingen egen ugn.

Hon målade på många olika material – pannåer (se foto), brickor i metall (se foton), kakelplattor (se foto), porslin (se foton), rullgardiner (se foton), dukar (se foton), mm.

Hon målade mycket porslin, gärna med blommotiv, som hon gav bort till vänner och släkt – inte minst till hennes barnbarn. De enda tavlor som hon målade de sista 20 åren var nästan bara blommor.

Peter har i Antibes två brickor i metall med blommotiv (se foton) och på sex kakelplattor, föreställande två tvättande kvinnor i medelhavet med bakgrund av en by med kyrka på en ö, som är inlagda i ett bord (se foton).

Det stod alltid flera stafflier med tavlor på i den stora matsalen med det stora fönstret i Villa Björkhem, i Torekov, minns hennes barnbarn. Rummet fungerade alldeles utmärkt som ateljé, då det vette mot norr. Men hon målade även i sin lägenhet på Karlavägen på Östermalm.

När hennes dotter Marianne flyttade från Djursholm till Kommendörsgatan på Östermalm målade Ellen, då över 90 år, rullgardiner till Marianne som hennes dotter Susanne nu har i Marseille (se foton).

Ellen sålde aldrig några tavlor eller något av sitt porslin och hade heller inga utställningar. Hon ville inte, vilket hennes mycket goda vän Sigrid de Rougement gjorde.

Hon talade engelska och franska och gick på konversationskurser långt upp i ålder. En gång när hon var 97 år pratade hon med Susannes man Yves – först svenska med Yves, men bytte sedan till franska när Susanne påminde henne om att Yves inte var så haj på svenska.

Hon var också helt fantastisk när det gällde att ha middagar. Utan hjälp hade hon middagar på Karlavägen 99 för 20 personer.

På Östermalm kallades hon för den vackra Fru Livijn, då det fanns ytterligare två gifta kvinnliga Livijnare runt Karlaplan.

Text: Peter Livijn om sin farmor