Gustaf Livijn och fastighetsbolaget Credo. 1877-1948

Gustafs familj

Gustaf (född 1877) var en av sju söner och två döttrar till grosshandlare Engelbrekt Carl (f. 1828) och den 15 år yngre Christina. Gustaf gifte sig 1916 med den 12 år yngre Ellen och fick fem barn – (f. 1913), Marianne (f. 1916), Gösta (f. 1918), Christer (f. 1919) och Claes-Olof (f. 1923). Claes fick de alltså när Gustaf var 36 år och Ellen var 24 år. Familjen bodde i en stor och trevlig våning på Kommendörsgatan och senare på Karlavägen 99 vid Karlaplan på Östermalm i Stockholm.

På somrarna höll Gustaf med sin familj till på Utö utanför Nynäshamn. När den äldste sonen Claes 1929 kom tillbaka till familjen på Utö, efter att ha varit på sommarläger, fick han akuta besvär. Det blev stor dramatik och han skjutsades snabbt med båt till fastlandet. Men han dör hastigt i barnförlamning på båten när han var bara 16 år. Tragiken var stor, men också rädslan för att smitta andra barn. Gustafs familj, och alla andra barnfamiljer, lämnar därför hastigt Utö och söker sig samma sommar söderut. De får förslag av en god vän att åka till Torekov, för där var det ren och frisk luft med högt i tak, vilket var bra för Gustafs dåliga lungor.

Gustafs karriär och start av fastighetsbolaget Credo

Gustaf började sin karriär i det militära. Den 30 december 1901 fick han sin första officersfullmakt och i februari 1918 blev han utnämnd till Kapten.

Men Gustaf tröttnade på det fyrkantiga livet i det militära och ville göra något annat. När han var drygt 40 år – omkring år 1920 – började han sitt egna affärsliv med att köpa först ett och sedan flera pantbolag, varefter det blev sju stycken. Därefter köpte han fastigheterna i vilka Pantbolagen fanns.

Efter det delade han upp verksamheterna i ett rörelsebolag med pantbolagen och ett fastighetsbolag. Sedermera avyttrade han pantbolagsrörelsen.

Sedan köpte han ett bolag – startat någon gång i slutet av 1860-talet – som redan ägde en del fastigheter. När diskussionen kom upp vad man skulle kalla bolaget var det Christer, som gick Latinlinjen på gymnasiet, som föreslog namnet Credo till Gustaf.

Det blev totalt 85 stycken bostadsfastigheter, vilka fanns i Stockholm – varav många på Östermalm – och i Helsingborg. Familjen Gustaf med fru, söner och dotter var huvudägare (dominerande ägare) i det börsnoterade Credo.

Gustaf var 71 år när han gick bort 1948. Tanken var att äldsta sonen – Claes – skulle ta över verksamheten efter Gustaf, men han gick bort år 1929. Det blev därför den därefter äldste sonen – Gösta (då 30 år) – som fick ta över verksamheten med sin bror Christer (då 29 år) som viktig stöttepelare. Mer om Christer hittar du här.

Den äldre systern Marianne var först hemma med barnen och valde sedan att göra karriär inom Statistiska Centralbyrån (SCB). Den yngste brodern Claes-Olof gjorde mycket framgångsrik inom Svenska Handelsbanken och introducerade leasing och factoring i Sverige. Han kallades därför för ”leasingens fader” i Sverige. Mer om honom hittar du här.

Gösta, som var snabb till beslut, vidareutvecklade fastighetsaffärerna inom Credo och bolaget växte snabbt. Det skedde bl.a. genom att han såg till att först av alla få veta när det kom ut hyresbostäder till salu i Stockholm. 

Gösta blir tvungen att sälja sina aktier i Credo

Tyvärr hamnade Gösta i början av 70-talet i bl.a. ekonomiska svårigheter genom Stenheim-affären. Han kände sig tvungen att sälja sina aktier i Credo och ville snabbt flytta ifrån Sverige. Han drev därför på för att hans bröder Christer och Claes-Olof, sin mamma Ellen och sin syster Marianne också skulle sälja. Förutom att hjälpa sin bror Gösta, som skyndsamt måste sälja sina aktier, var argumentet att det var bra tid att sälja och att de alla skulle få mer betalt per aktie om det gjorde det tillsammans.

Gösta gjorde upp med familjen Carlberg om att de skulle köpa Credo. Men det framgick inte att även Adam Backström, m.fl. skulle köpa bolaget, utan de dolde sitt samarbete för övertagandet av Credo.

På hösten 1972 blev fastighetsspekulanten Adam Backström huvudägare tillsammans med Johan Björkman, Magnus Lindholm, Gösta Carlberg och Åkerlund i börsens största fastighetsbolag Credo. Fastighetsbolaget Credo – som hade fyllt 100 år något år innan försäljningen – hade vid tillfället för försäljningen årliga hyresintäkter på 12 mkr.

Den efterföljande dramatiken i Credo

Adam Backström ägde 32% av aktierna i Credo. Men han hade även det egna fastighetsbolaget Presidium, vilket var hårt belånat och som han byggt upp snabbt.

På sommaren 1973 – vilket var bara knappt 1 år efter att Adam Backström m.fl. köpte Credo – blev det interna stridigheter kring bl.a. Backströms införsäljning av sitt fastighetsbolag Presidium (med 6 mkr i hyresintäkter) till Credo. Det ansågs att fastigheterna var upptagna till för höga värden. Direktörerna Gösta Carlberg (VD), Bertil Hedenström och Sven Nilsson sa alla upp sig med kort framförhållning. Direktörernas aktion var en följd av allvarliga motsättningar mellan Carlberg och den störste aktieägaren Backström. Gösta Carlberg blev VD oktober 1972, men efter alltså mindre än 1 år som VD sa han upp sig.

En lösning, som Backströms vapendragare Soldan Ridderstad, förde fram var att Backström själv skulle ta över VD-posten. Men Backström var kraftigt ifrågasatt av Bankinspektionen (sedermera Finansinspektionen) efter sitt intåg i Skaraborgsbanken. Det ledde under 1973 till att Bankinspektionen förklarade Backström olämplig som styrelseledamot och stoppade honom från att få en styrelseplats i Skaraborgsbanken.

Det blev allt svårare att bibehålla Credos goda förbindelser med företagets banker och kreditinstitut sedan Bankinspektionen förklarade Backström olämplig som styrelseledamot. En väl fungerande kreditsida är livsviktig för ett fastighetsbolag.

Gösta Carlberg och Bertil Hedenström sökte aktivt efter intressenter till Credo, vilket ledde till flera bud. Backström tackade dock nej till dem. Försök gjordes också av familjen Livijn att köpa tillbaka Adam Backströms aktier i Credo, vilket han tackade nej till.

När långivarna började dra öronen åt sig blev situationen alltmer ohållbar, vilket slutligen ledde till att Adam Backström, m.fl. sålde sina aktier till Svenska Bostäder. Efter mindre 1 år hade de nya aktieägarna tjänat 50 mkr. Gösta Livijn kände sig lurad – något han kom tillbaka till under resten av sitt liv.

Text: Peter Livijn on sin farfar