Livijn – en familj med Östermalmstradition.

Texten bygger till stora delar på den artikel som Claes L (1905 – 1993) skrev 1979. Den publicerades i tidningen ”Östermalmsnytt” nr 10, 1979.

I fem generationer har de flesta av familjen Livijn bebott Östermalm. Här ges några glimtar från de olika familjernas flyttkarusell på Östermalm och börjar med några rader om den kanske mest färgstarke medlemmen – Clas Hugo.

”En romantisk död – stilriktig för den romantiker och fantast han var i livet. Hans inre brann av ärelystnad, som ej hade tidens nyktra, ändamålsenliga prägel.”

Så skrev författaren Artur Möller om Clas Hugo Livijn, som tog sitt liv den 25 november 1912 – 33 år gammal. Och skribenten fortsätter: ” Måhända var han en av de sista riktiga stockholmarna – med sitt impulsiva lättsinne, sitt gaminhumör, sitt slösande goda hjärta, sin sprudlande fantasi…”(ur dödsrunan i SvD:s arkiv, sid 6, 29 nov 1912)

Hugo, som vid sin bortgång bodde på Nybrogatan 52, var en av de sju sönerna till E C Livijn (1828 – 1910) som i sin tur var son till författaren och sedermera generaldirektören Clas Livijn (1781 – 1844), f ö bosatt hörnet Storgatan-Skeppargatan och begravd på Hedvig Eleonora kyrkogård. Den senare mest bekant som författare till ”Spader Dame”. Kanske vågar vi på Hugo använda en modern kliché och beteckna honom som en dåtida playboy i Stockholm. I Stockholms-tidningen skildras han som ”centralfiguren i baren på Rydbergs om aftonen. När han trippade omkring bland borden och hälsade sitt ”tjing, tjing” hade man i regel inte tråkigt…”. I hans vänkrets ingick Gustaf Hellström och flygbaronen Cederström, men mest känd blev han genom sin klättring nedför Katarinahissen. Om detta skriver Stockholm Dagblad den 27 maj 1911: ”Hr Livijn steg genom broräcket alldeles invid hisskorgarna och så klev han sakta och säkert utför järnställningarna och ned till marken. Där väntade en beundrande folkhop och en relativt vänligt sinnad poliskonstapel till vilken hr Livijn överlämnade sitt visitkort med förklaringen att han företagit luftklättringen för att vinna ett vad…”. Beloppet, 100 kr, skänkte han till Barnens Dag. Klättringen betecknade signaturen ”Hodis” i Nya Nisse som ett stordåd: ”Näst tåget över Bält älskar jag intet kraftprov högre än detta” skrev han. En notis finns också i SvD:s arkiv, sid 8, 27 maj 1911.

Hård styrning av niohövdad barnaskara

Måhända kan man beteckna familjen Livijns kärlek till Östermalm som både märklig och gedigen Claes Livijn (1905 – 1993) berättade ibland om sin farfar, E C, som bodde i sista huset på Nybrogatan, idag nr 91, mot Valhallavägen. Det var en barsk herre med mustascher, skägg och hög krage. Då var gatan inte utbyggd utan de gråspräckliga klipporna tittade fram som halvt trasiga tandgluggar mellan husen som fanns. Artillerikasernen i fonden imponerade och soldatströmmen till hörncaféet snett emot tycktes aldrig ta slut. Vissa dagar utgick vaktparaden från kasernen och allra roligast var det när hästspannen med kanoner eller kärror kom hem från någon manöver.

Men tillbaka till E C, som inom familjen kallades ”gubben”. Han grundade ett handelshus med kontor i Gamla stan – enl Aftonbladet ”en av huvudstadens största och mest välrenommerade en gros affärer i kolonialvarubranschen. Han var gift med Charlotte Lundberg och fick nio barn – sju söner och två döttrar – varav de flesta bosatte sig och dog på Östermalm. Äldste sonen – kallad GammelClaes (1866 – 1939) begav sig tidigt till Frankrike och England, gifte sig med en danska men fick inga barn. När paret återvände i början av 1930-talet blev första bostaden en våning på Karlavägen 38 och därefter flyttade de till Karlaplan 6. Den målning som Gustaf Magnusson gjorde av honom där han sitter vid fönstret mot Karlaplan har Magnus (1945 -) donerat till Uppsala Universitets konstsamling dit GammelClaes skänkte största delen av sin omfattande konstsamling.

Därnäst till Magnus (1870 – 1917 ) som läste juridik, satt ting men så småningom blev ämbetsman. Han gifte sig med Ebba Frost, fick ett barn Claes (1905 -1993) som föddes på Östermalmsgatan 28, vägg i väg med gamla Frälsningsarméns tempel. Därifrån flyttade de till Linnégatan 32 där amiral Hägg målade marint högst upp. Efter en avvikelse till Rådmansgatan återvände mor och son 1939 till Kommendörsgatan 39 där hon bodde fram till 1972. En annan av de sju bröderna, Einar (1884 – 1965) blev militär och kom så småningom till Stockholm med bostad på Ulrikagatan. Som tonåring träffade Magnus (1945 -) honom på familjehögtider och imponerades av att han på 1960-talet kunde säga att hans farfar, författaren, var född på 1780-talet ( då hade Gustaf III regerat i tio år)!

Av de bägge systrarna Livijn gifte sig Thora med revisor Ragnar Lindberg och bosatte sig på Grev Magnigatan. Den andra systern, Edla, utbildade sig till kammarsångerska och bodde länge i Wien och Tyskland för att på äldre dagar bosätta sig i Dalarna.

Några anekdoter om familjens ibland särpräglade personligheter, från tidningsklipp. Som t ex Nicanor Livijn som 1851 dömde ”hela Alingsås till fängelse”. Han var då t f borgmästare och ville stärka stadsbornas medvetande om hygien och folkhälsa därför att koleran var i antågande. Vittnen hördes, domen föll, men hovrätten räddade Alingsås. Senare blev han själv hovrättsråd.

I Sv D den 4 oktober 1914 intervjuas kaptenlöjtnant J C Livijn med anledning av hans 90-årsdag. Den slutar på följande sätt: ”Det enda som egentligen på grund av ålder brister mig är styrkan och säkerheten i benen. Men det hoppas jag att ni inte berättar, ty när man vackert och väl uppnått de nittio är det ens självklara plikt att vara ofelbar.” Så vis kunde man vara på den tiden.

Text: Magnus Livijn om bla sin farfar Magnus Livijn

De sju bröderna på skräddarkortet. Tidigt 1900-tal

• Den äldste brodern Claes begav sig tidigt till Frankrike och England, där han grundade en egen firma. I början av 30-talet flyttade han hem till Östermalm och började handla med konst. Han skänkte sedan en stor konstsamling till Uppsala Universitet.

• Näste broder Magnus tog juristexamen i Uppsala, satt ting, innehade advokatbyrå i Malmö och blev sedan ämbetsman i departementen. Han drabbades tidigt av spanska sjukan och avled i sviterna efter denna 47 år gammal. På bilden är han 27 år.

• Gustaf började sin karriär i det militära och den 30 december 1901 fick han sin första officersfullmakt och i februari 1918 blev han utnämnd till Kapten. Men Gustaf tröttnade på livet i det militära och ville göra något annat. När han var drygt 40 år – omkring år 1920 – började han sitt egna affärsliv med att köpa först ett och sedan flera pantbolag, varefter det blev sju stycken. Därefter köpte han fastigheterna i vilka Pantbolagen fanns. Efter det delade han upp verksamheterna i ett rörelsebolag med pantbolagen och ett fastighetsbolag. Sedermera avyttrade han pantbolagsrörelsen. Sedan köpte han ett bolag – startat någon gång i slutet av 1860-talet – som redan ägde en del fastigheter. Det vidareutvecklades sedan betydligt (se vidare information här).

• John och Hugo arbetade som grosshandlare tillsammans med sin far. Hugo var känd för att vara en glad gamäng och en festprisse, som hälsade alla med ett tjing tjing och vassego.

• Frithiof och Einar blev också militärer.