1580: Namnet Livijn kommer från Columba Livia och betyder klippduva på latin.

Utveckling till bruk av ärftliga släktnamn 

Vägen till ett allmänt bruk av efternamn hänger nära ihop med social skiktning och ståndsindelning, där de högre sociala skikten har spelat en avgörande roll som förmedlare. Bruket spred sig från högre samhällslager till lägre.

Bruket med ärftliga släktnamn fick fäste i Sverige först under 1600-talet. Tidigare hade endast stadsbefolkning med tyskt ursprung och några få adliga släkter använt släktnamn. Inom adeln blev släktnamn något vanligare under 1500-talet, men det var först med Riddarhusets bildande år 1626 som fasta släktnamn började bli obligatoriska.

Även utanför adeln tog spridningen av släktnamn fart i slutet av 1600-talet, även om långtifrån alla namn gick i arv till en början. Vid 1700-talets mitt hade bruket slagit igenom hos borgare och i många andra samhällsgrupper. Framför allt spred sig bruket i vida kretsar i städerna, också i de lägre socialgrupper. På landsbygden var fortfarande större delen av befolkningen utan släktnamn. Det finns dock exempel på att hantverkare och bruksarbetare bar släktnamn. Inte förrän i mitten av 1800-talet började folk utanför städerna att använda släktnamn. Först i början av 1900-talet vi kan tala om ett allmänt bruk av släktnamn hos hela befolkningen.

Olika typer av släktnamn

Vissa typer av namn var länge förbehållna vissa samhällsgrupper. Man talar sedan gammalt om adelsnamn, lärda namn och borgerliga namn.

Adelsnamn

Den traditionella bilden är att adeln bar praktfulla, ofta krigiska, namn som var sammansatta av två namnelement. Ett exempel på detta är Gyllensvärd. 

De allra äldsta exempel på adelsnamn vi känner till är från 1300-talet. Exempel på tidiga adelsnamn är Bonde, Puke och Trolle, som ursprungligen har fungerat som binamn. Det är först under 1600-talet som det blev ett mode bland alla nyadlade att använda sammansatta namn, ofta ganska pråliga, som släktnamn. Några exempel är Drakenberg, Gyllenstierna och Ekeblad. Vissa språkliga element blev typiska för adligt namnskick, som förlederna Gyllen-, Rosen- och Stiern- och efterleden -felt, -sköld och -stierna. Det fanns stort utrymme till variation i skapandet av nya namn, samtidigt som namnen uttryckte en grupptillhörighet och exklusivitet. På så vis speglade namnen det svenska stormaktssamhället och passade in i den samtida barockstilen.

Många adelsnamn utgår från vapenskölden, vare sig denna är gammal eller skapad vid adlandet. Exempelvis har släkten Lillieström ett vapen med liljor och strömmar. Andra tog fasta på sitt ursprung före adlandet, som Bråkensköld, vars namn var Bråk innan han blev adlad, eller Stiernhöök, som härstammade från orten Hökbacken.

Inflytandet från tyskan var stort och det tyska namnbruket kom att bli en stor inspirationskälla till släktnamnens framväxt och hur namnen kom att se ut. Ett tydligt uttryck är von som i svenskan kom att bli ett adelsprefix. I tyska namn föregick von ofta ett namn på ett gods medan det i svenskan endast fungerade som en markör för ett adelsnamn. Ett exempel på det är Carl Linnæus som vid adlandet 1761 ändrade sitt namn till Carl von Linné.

Genom olika förordningar och bestämmelser har adelsnamnen haft ett särskilt skydd ända in i våra dagar. Under hela 1900-talet har det i princip inte varit möjligt att bilda efternamn som påminde om adelsnamn. I dag finns inget sådant uttalat skydd utan det står var och en fritt att bilda adelsklingande namn, med vissa restriktioner, om man så önskar.

Lärda namn

De första att bruka lärda namn var präster, universitetslärare, studenter och skolelever, som i samband med sina studier bytte ut eller ändrade sitt patronymikon för att vara en del av det antikiserande efternamnsmönster som förekom inom det lärda Europa. Den latinska ändelsen -us, som Livinus, eller det grekiska -ander, som Valander. 

De lärda använde sig gärna av namnet på sin hemort, ibland i översättning till latin eller grekiska. Några exempel är Floderus (från Floda) samt Kjellander och Fontelius (från Källhult, i det senare fallet via latinets fons 'källa'). Även patronymiska namn som Svenonius (till Sven) förekommer. Bruket sprider sig framför allt från mitten av 1600-talet. 

Under 1700-talet upplevdes namnen på -us som omoderna; de latinska ändelserna slopades och namnen förkortades. På så vis ändrades Nobelius till Nobel och Forsenius till Forsén. Troligen skedde det här under påverkan från franskan, men den förkortade formen blev även lättare att använda i vardagen. Snart kunde namn bildas direkt med hjälp av ändelser som ell, én och in.

Borgerliga släktnamn

De borgerliga släktnamnen började uppträda på 1600-talet efter mönster från de sammansatta adelsnamnen och tyska namn. Tidiga exempel är Sparrman och Gråberg. Istället för exklusivt adliga efterleder som -skjöld och -stjärna valde man till exempel man, -berg, -gren, -qvist och -lund. Vad efterleden hade för betydelse var av mindre vikt. Som förled användes ofta en del av något ortnamn, gärna från hemtrakten. Så kan exempelvis Bredström vara bildat till Bredvik, Forsman till Forsnäs och Almgren till Almby. De borgerliga släktnamnen kunde också vara osammansatta, som Berg, Holm och Lind, eller avledda, som Bergling.

Våra vanligaste efternamn i dag är, tillsammans med namn på -son, just borgerliga släktnamn. Namntypen kan sägas vara ett kännetecken för ”typiskt” svenska efternamn.

Släktnamn med -son & -dotter 

På landsbygden, särskilt i södra Sverige, dröjde det längst innan folk började bruka släktnamn. Bönderna och de lägre sociala skikten fortsatte istället att använda patronymikon, eller fadersnamn som det också kallas, det vill säga faderns förnamn med tillägg av -dotter, som Johansdotter, respektive -son, som Johansson. Det innebar att namnen växlade från generation till generation tills patronymikon på -son från 1600-talet till slutet på 1800-talet började gå i arv och få rollen som släktnamn. 

När det blev ett allmänt bruk med släktnamn i början av 1900-talet var det många som behöll sitt son-namn som släktnamn. Det var ganska naturligt för många att ta eller behålla ett son-namn eftersom traditionen med patronymikon var så stark på landsbygden. I den patriarkala strukturen var det också självklart att det var son-namnen som blev släktnamn och inte dotter-namnen.

Än i dag dominerar son-namnen vårt namnskick och de 16 vanligaste efternamnen är son-namn. De bärs av tillsammans 1,75 miljoner svenskar. Sedan 1982 är det dock möjligt att skapa ett dotter-namn som efternamn. Först gällde detta endast kvinnor, men i den senaste namnlagen från 2017 kan även män anta efternamn på -dotter.

Soldatnamn

En mycket speciell grupp av efternamn är soldatnamnen. Bruket av särskilda soldatnamn växte fram successivt och var fullt utvecklat en bit in på 1700-talet. Soldaterna på landsbygden utgjorde en egen socialgrupp och de bar särskilda efternamn, som närmast kan ses som tjänstenamn. Namn som förknippas med soldater är exempelvis Rask, Svärd, Tapper och Modig men de kunde också ha namn som Selander, Molin och Lundgren. De här namnen var ofta bildade efter rotens namn, alltså namnet på den by som underhöll soldaten. Även mer kreativa namn som Bonjour, Cupido, Venus och Bråttom förekom.

Varje soldat, dragon, ryttare och båtsman antecknades med namn, nummer och kompani. Det synes ha varit befälet som skötte namngivningen men soldaterna tycks ha kunnat påverka sitt namn i viss mån, vilket framgår av rullorna från 1800-talet, där man ibland kan läsa ”Begär att få heta…”. Till att börja med var namnet kopplat till själva sysslan att vara soldat, så när en person slutade sin soldattjänst övertogs både uppdraget och namnet av efterträdaren. På 1800-talet blev det dock allt vanligare att soldater behöll namnet efter avskedet och att även barnen kunde omnämnas med det. På så vis kunde en del soldatnamn bli efternamn, och då även sådana som normalt inte brukades i det civila namnskicket, till exempel Hurtig, Modig, Rask, Sabel och Tapper.

Gårdsnamn

Till skillnad från andra exempel på efternamn placeras ett gårdsnamn inte sist, utan först av alla namn en person har. Exempel på typiska gårdsnamn är Matspers, Tupp, Utby, Smed och Liss. De sätts alltså framför ett förnamn, som Smed Johan och Liss Malin. Det var till att börja med ett muntligt sätt att omnämna personer och förknippas framför allt med Dalarna. Under senare delen av 1600-talet dyker de upp i olika officiella skrifter i Dalarna, där namnen med tiden fick status som en typ av släktnamn. Så en person som skrevs Öst Per Persson var medlem av släkten Öst och hade anknytning till Östgården, där han troligen var född.

Gårdsnamnen kan ha sina rötter i förnamn, soldatnamn, ortnamn, uttryck för en specifik egenskap eller en yrkesbeteckning, men de två sistnämnda hör till ovanligheterna. Det utvecklades som ett lokalt bruk av släktnamn i Dalarna och var förhärskande ända till 1800-talets slut. Behovet att visa släktskap till jordägande synes ha varit en drivkraft till namnbruket.

Lagar och förordningar

Användandet av efternamn har reglerats i flera olika förordningar och lagar. År 1901 kom den första svenska släktnamnsförordningen som slog fast att alla ska ha ett efternamn (eller släktnamn som det då kallades). 1963 kom den första heltäckande namnlagen, som bland annat vidgade rätten till att byta efternamn. 1982 kom en ny namnlag som hade till målsättning att den enskilde i så stor utsträckning som möjligt skulle få bestämma vilket namn hen ville ha. Samtidigt ersattes termen släktnamn av efternamn.

Sedan 2017 har vi en ny lag om personnamn. I den understryks fortfarande individens frihet att välja ett passande namn men också det allmänna intresset av stabilitet i namnskicket. Kravet på namnens språkliga utformning har skärpts något och ett nybildat efternamn får inte likna ett redan befintligt i för stor utsträckning. En nyhet är att alla efternamn med fler än 2000 namnbärare är fria att ta som efternamn, vilket innebär att våra vanligaste efternamn kan antas av den som så önskar.

Text: Peter Livijn