Clas Livijn – den prisbelönte författaren som skrev Sveriges första »underground-roman« enligt Svenska Akademin. 1781-1844

Sammanfattande inledning

Född 1781 i ett östgötskt prästhem tycks Clas i 20-årsåldern vara på väg mot den förening av lärda studier och författarskap som blev ett levnadssätt för flera av romantikens begåvningar Men fadern dog 1802 och lämnade efter sig en stor familj och små tillgångar. Clas måste ge upp sina planer och skrev in sig i Svea hovrätt, tog kansliexamen och antogs som auditör vid Skaraborgs regemente. Han blev m a o domare i militära mål och följde i den egenskapen med på Karl XIV Johans tyska och norska fälttåg, gjorde sig känd för duglighet och rättvisa och avancerade med tiden till chef för rikets fängelser. Han blev i själva verket den som reformerade den nästintill barbariska svenska fångvården.

Kombinationen av plikttrogenhet, engagemang, ofantligt stor arbetsbörda och allt sämre hälsa blev hans död 1844, någon månad före hans 65-årsdag.

”Clas Livijn var en mångsidig natur, jurist och fångvårdschef i vardagslag, konstnär till temperamentet, poet, dramatiker, romanförfattare och publicist i några skapandes korta och lyckliga mellanstunder, en framgångsrik ämbetsmannabana kombinerat med ett omfattande juridiskt författarskap” (Mortensen,1913)

Samme levnadstecknare skriver ”Om man i största korthet vill karaktärisera Clas Livijn, borde man kalla honom den störste självmördaren i den svenska litteraturen. Ty om det finns något land i världen där andliga krafter till ringa eller ingen nytta förspills, är det visserligen i det karga Thule. Men få svenskar har gått så systematiskt, så oförnuftigt klokt till väga för att mörda sitt eget geni som Clas Livijn” (Mortensen, 1911)

Nedan ges en mer detaljerad redogörelse för Clas’ liv, gärning och författarskap.

Föräldrar, födelse och uppväxt, 1781 - 1800

Clas föddes den 12 november 1781 i Skänninge, i ett litet trähus som var komministerbostad. Han var då så svag att man två dagar senare genomförde ett s k nöddop. Fadern var Johan Alexander Livijn, komminister i Skänninge och slutligen kyrkoherde i närbelägna Högby där han dog i juli 1802, då Clas alltså var 20 år. Fadern var den förstfödde i en barnaskara på 12 barn, vilket i sin tur medförde att farfadern, Claes Classon Livijn, vid sin död 1778 efter-lämnade 64 avkomlingar.

Modern var Juliana Christina Törner (1757 – 1823), dotter till den lärde Linköpingslektorn Johan Törner. Vigseln ägde rum 1781, dvs samma år som Clas föddes. Barnet är dock ej orsak till äktenskapet eftersom Clas föddes drygt elva månader efter vigseln. I äktenskapet föddes nio barn, varav dock två dog som minderåriga och där Clas var den förstfödde.

Apropå de stora barnaskarorna skriver Mortensen för drygt 100 år sedan: ”Granskar man f ö den Livijnska familjens stamtavla får man intrycket av en stor och väldigt utgrenad släkt, huvudsakligen bestående av präster, jurister, tullare och krigare. Döttrarna gifter sig med ämbetsmän eller hantverkare i de omgivande städerna. Familjerna är talrika med barnaskaror uppemot dussinet. När man några timmar studerat deras stamträd överväldigas man så av denna fruktsamhet att det förefaller som om Livijnarna befolkat hela Östergötland.” Idag finns dock inga bärare av efternamnet, vare sig i Skänninge eller i Östergötland.

Clas går aldrig i Skänninges stadsskola utan studierna sker i hemmet där fadern är informator åt honom. Den tolvårige sonen skriver en dikt för att uppvakta sin far på 50-årsdagen 1793 med orden direkt från hjärtat:

”Om jag, söta far, av barnslighet gör emot
Om tillgift jag beder
Ty Gud vet att annat i mitt hjärta bor
Fast jag ofta felar”.

Drygt tolv år gammal börjar Clas i Linköpings trivialskola 1794. På schemat står grekiska och latin, hebreiska och teologi, moral, matematik och historia samt (frivilligt) franska. Han går på gymnasiet under åren fram till sekelskiftet och slutar med mycket goda betyg i sin studentexamen i september år 1800. Det man noterar är att han börjar göra anteckningar om ”frossa”, vilken följde honom under flera år – kanske ända till slutet.

Under en ”Resa i Clas Livijns fotspår” i juli 2019 besökte Magnus (född 1945), tillsammans med litteraturvetaren Ljubica Miocevic, författarens barndomsplatser, särskilt Skänninge. De såg kvarteret där han föddes och sedan bodde, men husen finns tyvärr inte kvar. Inne i den pompösa Vårfrukyrkan betraktade de, invid koret, gravstenen och inskription för Claudius Livin, kyrkoherde i Skänninge. I samma grav finns också hans son, Magnus (farfar till Clas), begravd, prästvigd 1736 och därefter rektor för Skänninge Stadsskola. Dessa två finns också avmålade i original, upphängda i kyrkans bönerum. De försökte också nå kontakt med Clas Livijn-sällskapet i Skänninge, men lyckades inte. Sällskapet har sannolikt upphört. Deras förslag, vid besök i Turistbyrån, att uppkalla en gata eller annan plats efter stadens store son möttes inte heller med någon framgång. Även närbelägna Hörby, där fadern var kyrkoherde och där Clas levde från 1795 fram till Lundatiden, inspekterades, bl a platsen där familjens boningshus stod.

Lundastudenten 1800 - 1802

I oktober 1800 anländer Clas till Lund för universitetsstudier. Att han valde Lund, och inte Uppsala där nästan alla förfäder hade studerat, berodde på att han måste skaffa sig inkomst för sitt uppehälle och studierna. Där fanns nämligen en släkting, ensamstående fader med åttaårig son, som behövde en första handledare.

Det är ett glatt och rörligt liv som Clas för med sina kamrater; han gör t o m på den tiden en spektakulär utlandsresa till Köpenhamn. Av olika skäl trivdes han dock inte i Lund och inte heller med förhållandena på universitetet. Han tar en mindre examen i teologi och lämnar staden 1802. När han på återvägen från fälttåget i Tyskland passerar Lund 1814 är han fortfarande kritisk och tyckte Lund var lika obehaglig som tidigare. ”Staden är liten…”

Uppsala och tiden därefter t o m 1809

Till följd av faderns död 1802 och otrivseln i Lund lämnar Clas staden och flyttar till Uppsala Universitet året därpå för fortsatta studier. Under det akademiska året 1802-1803 tycks han ha dragit sig fram på en knapphändig kassa och ett litet stipendium. Hans anteckningar antyder ett glatt studentliv och han hyr ett rum där värdinnan håller många bjudningar. Det var också här hans första kärlek dök upp, Laurette Tunelius, varvid han bekänner att han ”blef litet ker”. Det hela rann dock ut i sanden och, sannolikt av ekonomiska skäl, blir han tvungen att lämna Uppsala. Han blir informator åt överste Asklings barn i Stockholm och bor i dennes hushåll.

När Clas först åkte till Lund var tanken att han skulle följa i sina förfäders spår och bli präst, men insåg nu att detta inte var rätta vägen för honom. Våren 1805 återvände han till Uppsala och avlade inom kort juridisk examen.

Hösten 1805 inledde Clas sin karriär som ämbetsman. Efter att under några år ha arbetat i Kammarrätten, Krigsexpeditionen och Kongl Collegii kansli i Stockholm blev han i september 1808 kopist vid Krigsexpeditionen. I december året därpå befordrades han till auditör (jurist inom Försvarsmakten) vid Skaraborgs regemente

Hans avslutade men opublicerade sorgespel Torkel Knutsson tillkommer under denna period (ca 1804 – 1806).

Regementslivet och fälttåget 1813 - 1814

Fr o m vintern 1810 och fram till ca 1815 började en kringflackande tid i Clas´ liv. Han tillbringade långa perioder i fält med Skaraborgs regemente, ofta förlagd till Västsverige med långa, arbetstyngda dagar och med föga förståelse från sina militära och juridiska kollegor för den vittra verksamheten som fortsatt lockade. Tiden att ägna sig åt skrivande var knapp; sommarledigheten var efterlängtad som en tid för eget skapande.

Clas hade tidigare uttalat civilistens ofta utpräglade antipati för militären, men nu fann han snart ”att man även inom den här kåren finner hederliga och beskedliga män”. Men sederna var ganska råa, jämfört med hans tidigare civila liv, särskilt när man låg vid Marstrands garnison. Sålunda kastade Clas en dag tallrikar, mat och tillbehör ut genom fönstret, ”mig till stort renommé och min Cassa till ännu större skada, ty ser du, jag betalar numera”.

I april 1813 kom marschorder för regementet i syfte att strida mot Napoleons framryckning på kontinenten. Nu gavs tillfälle för Clas att komma ut i världen som han tidigare så hett eftertraktat. Men han mottog underrättelsen utan minsta entusiasm. Han var en ivrig Napoleonbeundrare och menade att kriget endast skulle åsamka Sverige nya förödmjukelser och förluster. För kronprins Karl Johan hade han däremot inget förtroende, ännu.

Från fälttåget 1813 - 1814 skrev Clas kontinuerligt åtskilliga brev, som f ö finns samlade och publicerade i bokform. Enl Mortensen hör dessa brev till de mest intressanta och omväxlande som han skrivit. Man kan med lätthet följa honom på hans äventyr. Utan tillgjordhet och utan att imponeras av något berättar han med saftig och originell humor vad han upplevt, smått och stort om vartannat i en brokig blandning.

Krigsåren blev till en brytningstid i Clas´ liv. De hemskheter han bevittnade på slagfältet, inte minst vid slaget om Leipzig i okt 1813 – där 30,000 svenska soldater deltog – i kombination med arbetsbördan och ett fall där hans överordnande försökte påverka hans domslut, gjorde att han fått nog av militärer.

Efter två års beviljad tjänstledighet tog Clas avsked i april 1817 från auditörsbefattningen vid ”Skaraborgarna” och blev ett år senare utnämnd till krigsjustitiarie i Krigshovrätten.

Ämbetsmannen – Generaldirektören

När Clas återvände till Stockholm efter auditörsuppdraget kom han att alltmer stå i händelsernas centrum. Han blev snart känd som en rättrådig och pålitlig ämbetsman, en lärd jurist med gedigna kunskaper i Sveriges rättshistoria. Enl hans biograf Mortensen ”kände han snart sagt hela huvudstaden”. Han tog plats i en rad offentliga institutioner, kommitteer, privata sällskap och andra organisationer. En blick på hans C V (se nedan) visar att han från 1825 var arbetande ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien, från 1827 ledamot i Civilstatens Pensionsinrättning, 1834 Riddare av Nordstjärneorden, 1836 principal (ung ordförande) i Stockholms stads sparbank.

Han kom således i intensiv kontakt med en stor del av den högre administrationen. Under 1820-talet hade Clas en omfattande verksamhet som advokat och var ombud för en mängd personer både i Stockholm och i landsorten vid t ex lånetransaktioner, fastighetsöverlåtelser m m. I takt med att åtagandena växte i antal och ansvar minskade dock utrymmet för det skönlitterära skrivandet. Hans mycket goda anseende som en ovanligt skicklig ämbetsman hade dock inte tagits i anspråk på någon av statens högre poster. 1834 sökte han posten som justitieombudsman, men motarbetades lika mycket av de liberala som av Högsta domstolens ledamöter. Dessutom spreds ryktet att han avlidit.

År 1834 var nämligen det stora koleraåret. Både Clas och hela hans familj drabbades svårt och skriver att ”jag var illa deran, förmodligen värre än jag sjelv kan beskrifva, ty jag saknar redigt medvetande om händelserna. Man utspridde allmänt att jag var död.” Trots mycken oro och kaos i familjen klarade sig alla med livet i behåll.

I mars 1835 utnämndes han att vara ordförande i styrelsen över fängelser och arbets-inrättningar i riket med rang av landshövding, med dagens titulatur Generaldirektör (för Kriminalvården). Fångvården befann sig i ett mycket inhumant tillstånd med straffmedel som kroppsstraff inkl dödsstraff, spöstraff samt vatten-och brödstraff. Med sitt vanliga outtröttliga engagemang och intensiva arbetsinsats, genom inspektionsresor till fängelserna, med skrivelser och promemorior la han grunden till den moderna, svenska kriminalvården. Clas hade sedan tidiga år en särskild empati för de fattiga och ”utstötta” varför han här fick möjlighet att, åtminstone vad gäller fångarna, påtagligt förbättra deras villkor.

Äktenskapet och familjen

En 40-årig Clas reser med ångbåt i aug 1821 till Norrköping för att besöka sin mor. Han hade tidigare haft åtskilliga giftermålsplaner i huvudet, men först kriget och sedan Stockholms-flytten gav honom annat att tänka på. Arbetet nu gav honom emellertid möjlighet att sätta eget bo och då många av hans vänner på olika sätt försvann kände han sig något ensam och övergiven. Under resan träffar han då den 26-åriga Beata Sophia Löwenborg, dotter till tullinspektören i Norrköping C M R Löwenborg. Han friar och efter förlovning börjar han planera för bröllopet samtidigt som han talar om för alla hur kär han är. Vigseln äger rum i Danderyds kyrka 21 september 1822 under sedvanliga ceremonier med sång och orgelklang. Under middagen överlämnades i bokform en poetisk hyllning till de nygifta från några författarvänner. Häftet finns inte kvar då en av döttrarna senare ska ha bränt upp det. Nåväl, Clas finner sitt nya liv, enligt egen uppgift, ”rätt curiöst”. Han slår i förväg fast att den först-födde sonen ska heta ”Claes Christopher Nicanor”. Paret fick sex barn: Claes Gustaf f 1823, Johannes Kristoffer f 1824, Magnus Philip f 1826, Engelbrekt Karl f 1828, Rosa Helena f 1830 samt Edla Sopia f 1834. Det är från Engelbrekt som idag (år 2022) levande Livijnare via de tre grenarna i släktträdet härstammar.

Clas levde ju före fotografins intåg. Två porträtt finns bevarade där samtiden i målande ordalag beskriver hans utseende och karaktär, bil 1. Clas bar glasögon, åtminstone fr o m 1803. Till växten var han något över medellängd och enl omgivningen hade han ”en smärt och elegant hållning”. Han sägs också ha yttrat att han var rädd att bli tjock. Men andra omnämner honom som tämligen korpulent: ”Bifall klappas strax av Livijn som sin digra lekamen utur soffans famn upphöjde, gnuggande ögat”. Hans döttrar minns honom från de tillfällen då han skulle på hovbaler och var klädd med vita knäbyxor och strumpor, skor med spännen, värja och uniformsfrack.

Slutet

Som nämnts arbetar Clas ofantligt mycket med fångvården. Ett brev från hustrun till en av vännerna ett år före hans död beskriver situationen, bil 2. Förutom arbetet är hans sjuklighet alltmer påfrestande. Sannolikt bröt koleraperioden 1834 ned hans krafter. 1841 insjuknar han under en resa till Gävle och var åren därefter ofta tjänstledig till följd av sjukdom, men också för att slutföra ett författarprojekt. 1843 drabbas han av, vad vi idag kallar för stroke, som han aldrig repar sig ifrån. Han avlider i hemmet den 12 oktober 1844, en månad före sin 65-årsdag och begravs på Hedvig Eleonoras Kyrkogård. Någon dödsattest går ej att få fram och inte heller svar på frågan om någon grav med gravsten har funnits på kyrkogården.

Några tidningar omtalade Clas´ bortgång liksom ett par av de sällskap och akademier som han var ledamot av. En levnadstecknare, Mia Hallman, föreslog i sin bok 1909 att man skulle pryda hans grav med ett monument ”att för oss nutidsmänniskor utmärka det ställe, där stoftet av en av sin tids noblaste personligheter vilar”.

Hustru Beata överlever sin make med 24 år och avlider 1868, 74 år gammal. Då Clas inte efterlämnade någon förmögenhet – dödsboets nettobehållning uppgick till 1.646 riksdaler och 11 skilling – motionerades i riksdagen om pension till änkan och hennes sex oförsörjda barn, vilken bifölls.

Clas med familj bor de sista åren på Riddargatan nr 12 på Östermalm. En pikant detalj torde vara att Magnus´ (född 1945) far Claes (1905-1993) under 1980-talet publicerade en tidningsartikel med rubrik ”Familj med Östermalmstradition. Han redogjorde där för var de sju sönerna (barnbarn till författaren) med familjer till Engelbrekt bodde, såväl som Engelbrekt själv med familj och kom fram till en stark koncentration till olika adresser på Östermalm. Clas, författaren var således den som inledde traditionen.

Författarskapet

Litteraturforskaren Peter Henning skriver i en artikel 2018 ”att Clas Livijn är en av den svenska romantikens mest fascinerande gestalter. Han experimenterade tidigt med estetiska grepp och hos honom återfinner man en av tidens vassaste pennor, men också en av dess strängaste självkritiker. Livijn skulle komma att utföra betydande insatser både för den svenska litteraturen och för rikets fångvård. Värre var det med konsten att sätta punkt.”

Av sin skönlitterära produktion publicerade Clas väldigt lite under sin livstid, dvs sådana romaner som kom i tryck och fanns tillgängliga för publiken. Den mest kända ”Spader Dam” fullbordades 1824. Sju år tidigare utgavs ”Axel Sigfridsson”, ett häfte på 108 sidor och kompletterades senare i tryck med av Clas´ tidigare skrivna men outgivna partier. Det första tryckta verket från Clas penna kom 1810 och heter Lifbergs lefverne men forskningen har konstaterat att romanen är ofullbordad. Den fjärde romanen, Riddar S:t Göran” förblev opublicerad under Clas´ livstid men kom för ca trettio år sedan i tryck, rekonstruerad från ett ofullständigt korrektur och ett antal manuskript.

Omkring 1830 började det skönlitterära skrivandet hos Clas att tystna. Han började närma sig de 50 och var sedan 1822 en gift man och familjefar med en växande barnaskara. Det hindrar dock inte att han, som ämbetsman, fortsätter sitt intensiva skrivande i debattartiklar, skrivelser, promemorior och, inte minst som Generaldirektör, reformförslag för en moderniserad fångvård.

Hur känd och läst var Clas i sin samtid? Alla de otryckta verken spreds inom vänkretsen som kan betraktas som litterärt intresserad och nyfiken på nya strömningar inom romankonsten i början på 1800-talet. Sannolikt måste man skilja på den kunskap som allmänheten hade och den påverkan som Clas hade på de nära vännerna. Samtidigt menar Mortensen att ”Livijn hör till de personer som verkar mer genom sitt tal än genom sina skrifter”. Han påpekar också att Clas ofta varit upphov till idéer som förverkligats av andra.

Handskrifterna

Att Clas inte hade rätta förmågan att sätta punkt för sina påbörjade projekt, bl a till följd av sin självkritiska hållning, medförde att det efter hans död fanns en mycket stor samling handskrifter att tillvarata. Det var manuskript, förslag till dispositioner, satiriska reaktioner på någon politisk händelse, utkast till krigsartiklar, arbeten från hans roll som översättare, för att inte tala om alla brev han skrev. Clas skrev nästan uteslutande med bläck och på papper av s k folioformat, dvs större och bredare än dagens A4. Perfektionisten utnyttjade halva sidbredden för att använda resten av utrymmet till omarbetningar, strykningar och andra justeringar. Av manuskripten framgår att marginalen således är lika bred som löptexten.

Då Clas var en passionerad samlare sparade han allt detta material som, efter hans död, förvärvades av Kungl Biblioteket och av Riksarkivet. På KB finns idag 14 inbundna band som innehåller det arvet efter Clas. Han var därtill en mycket aktiv boksamlare, besökte ofta stadens bokauktioner och antikvariat och inköpte böcker och historiska manuskript på många av sina resor. Den katalog som upprättades efter hans död omfattar över 5000 titlar som såldes på auktion i Stockholm, mars 1845.

Svenska Akademien

Vid Akademiens sammankomst i december 1990 blev Clas uppmärksammad på olika sätt:

- Författaren och lyrikern Kjell Espmark höll ett anförande om Clas´ liv och författarskap under rubriken ”Den fragmentariske Clas Livijn”. Den omfattande produktionen med fjorton digra volymer av handskrifter resulterade i ett starkt begränsat antal färdigskrivna och publicerade verk. Spader Dame utgör härvid det mest kända fragmentet. Herr Espmark framhöll att det fragmentariska är något av Clas´ signum, vilket återkommer i hans valspråk ”Frangi non flecti”, dvs ”brytas sönder, inte böjas”. Detta tema återkommer i Mortensens biografi om Clas, ”Ett romantiskt diktarfragment”.

- I samband med sammankomsten utgavs en minnesmedalj där ena sidan bestod av en något naiv framställning av Clas ‘ansikte, medan den andra innefattade hans valspråk. Vid mötet deltog ett par tre, inbjudna Livijnare, däribland Magnus (född 1945).

Text: Magnus Livijn om sin farfars farfar

Källor

Johan Mortensen: ” Clas Livijn, ett nyromantiskt diktarfragment” (1913)
Ljubica Miocevic: ”Fantasiens morgonrodnad, en studie i Clas Livijns romaner.” Doktorsavhandling 2018 (2019)
Ljubica Miosevic: Att forska på fragment, om Clas Livijns handskrifter”, tryckt anförande vid Svenska Vitterhetssamfundets årsmöte den 22 maj 2018 (2018).
Mia Hallman: “Clas Livijn, en studie”, med bihang Spader Dame (1909)
Kjell Espmark: ”Clas Livijns minnen” (Svenska Akademien 2020)
Peter Henning: ”Fängelsechefen som förändrade litteraturen”, s k understreckare i Svenska Dagbladet 21 mars (2018)

Utdrag ur Clas Livijns CV

1781, 12 nov Clas Livijn föds i Skänninge, Östergötland

1794, 14 april Inskriven i Linköpings trivialskola

1800, 16 sept Examinerad från Linköpings gymnasium

” , 10 okt Inskriven vid Lunds Universitet

1802, 18 okt Inskriven vid Uppsala Universitet

1805, 31 okt Kammarskrivare i Kammarrätten

1808, 7 dec Auditör vid Skaraborgs regemente

1814 – 15 Mönstringskommissarie vid Göta artilleriregemente,
Västgöta-, Elfsborgs- och Bohusläns regementen

1817, 15 april Avsked som auditör vid Skaraborgs regemente

1818, 14 maj Utnämnd till krigsjustitiarie vid Krigshovrätten

1822, 21 sept Vigsel med Beata Sofia Lövenborg i Danderyds kyrka

1823, 1 feb Sekreterare i Riksdagens Bevillnings (Finans-)utskott

1825, 28 maj Arbetande ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademien

1827 Utnämnd till krigshovrättsråd

1829, 30 maj Ledamot av Patriotiska sällskapet

1834, 28 jan Riddare av Kungl Nordstjärneorden

1835, 13 mars Ordförande i styrelsen för fängelserna, Generaldirektör

1836, 18 maj Ordförande i Stockholms stads sparbank

” , 1 nov Ledamot i Kungl Samfundet för utgivande av handskrifter

1838, 26 okt Ledamot i kommittén för fattigvårdanstalterna
1843, 9 juni Ledamot i kommittén för uppgörande av förslag till arbetsinrättning

1844, 14 feb Ledamot av Svenska Fornskriftssällskapet

” , 12 okt Clas Livijn död

” , 19 okt Begraven på Hedvig Eleonora församlings kyrkogård

Clas Livijn var dessutom ledamot av Gröna Rutan, Polymnia, Par Bricole, Neptuniorden, Auroraorden, Bellmanska sällskapet och Sveaorden

Bilaga 1

Clas Livijns utseende är bekant för oss genom två samtida porträtt, bägge som en bröstbild i profil. Mortensen skriver1913:

” Livijn är iförd krigsjustitiarieuniformen med den mycket höga kragen. Den höga tillbaka-lutade pannan, vilken buktar sig likt en valk över ögonbrynen, omgives av det vågiga håret. Näsan är regelbunden med vibrerande vingar, kindknotorna markerade, underansiktet, såsom vanligen hos svensken, kraftigt utbildat. Det är inte ett regelbundet ansikte, men det fängslar genom något visst pittoreskt och artistiskt i linjernas djärva flykt: den tillbakalutande, om entusiasm vittnande pannan, näsans mjuka teckning, den långa och spetsigt framskjutande överläppen, hakan på en gång kraftfull och vekligt rundad. Blicken i ögat under de vid näsroten starkt markerade ögonbrynen är vaken och intelligent, iakttagande, mätande och liksom misstänksamt avvaktande. Man har inte svårt att föreställa sig dem mörka och fyllda av svårmod, men man ska inte heller förvånas om de i nästa ögonblick blixtrade till i yster uppsluppenhet. De har ofta gjort så. Därom skvallrar munnens linjer, där växlande och mångskiftande löjen haft sin boning.

I sin fulla ungdomsfriskhet med det bruna håret, de livliga bruna ögonen, den östgötiskt bruna hyn och så detta breda, späda leende kring den känsliga munnen, har intrycket varit trotsig kraft, yster livsglädje med en fond av djupt svårmod.”

Det andra porträttet är senare och visar sannolikt Clas Livijn i slutet av 1820-talet eller i början av -30-talet. Mortensen fortsätter: ” Han har blivit äldre och anletsdragen är fylligare, håret är mera samlat, en kotlettpolisong krusar sig på kinden. Blicken är svärmiskt riktad uppåt.”

Bilaga 2

Brev från hustrun Beata Sofia till familjens vän Leonard Rääf i Småland, skrivet 1843, ett år före makens död och där hon beklagar sig över hans stora arbetsbörda:

”Livijn min stackars vän är aldeles försutten och förskrifven. Pappers-luntorna växa omkring honom som laviner. Alt handlar om fångar och fångvård. Slår man upp en väl inbunden bok med granna röda pärmar, och hoppas träffa på något vackert roligt intrsent så mötes man på titelbladet af: Fångar och fångvård. Man slår up en grön och studsar tillbaka, för ungefär samma möte. Man tager en blå, ett häfte, ett skrifvit papper, alt alt hvimlar af fångar och dåligt folk som skall göras till hederligt. Ett hyggligt problem att lära. Här kan icke heller ångkraften komma till hjälp, som eljest uträttar undervärk. […] En del av hans goda hull, har gått till spillo och mången skrynkla i stället plaserat sig på hans hederliga panna. Annat vore de förra tider de förra år, då han helt obesvärad besökte sina vänner på bygden, gick i grann nattrock, och förvånade bondfolk.”