Claes Livijn - en jazzande bilman som blev journalist. 1905-1993
Claes Livijn (1905-1993)
När Claes på 20-talet startade Togo-orkestern hamnade han snabbt i den tidens nöjessväng. Sedermera blev han reklam- och PR chef hos Ford, radiopratare och ofta anlitad föredragshållare. I mogen ”seniorålder” resande transportkonsult med uppdrag i varje hörn av världen.
Familjen bestod av mamma Ebba, hustru Astri (1909-1989) samt två söner, Claes (1940-2019) och Magnus (1945-, f ö född på sin farfars 75-årsdag ) och tre barnbarn.
Men vi tar alltsammans från början…
Skräddarkortet
På skräddarkortet från början av 1900-talet ser vi de sju bröderna Livijn, fr v Claes (1866-1939), Hugo (1879-1912), Gustaf (1877-1948), Magnus (1870-1917), Frithiof (1882-1950), Einar (1884-1965) samt John (1873-1906). Brödraskarans två systrar är ej med på bilden.
Magnus, i mitten med plommonstop, tog juristexamen vid Uppsala Universitet och innehade därefter en välrenommerad advokatbyrå i Malmö. Han sökte sig sedan till Stockholm, blev amanuens i finansdepartementet, auditör i justitiedepartementet och titulerades vice häradshövding vid sin bortgång. I Malmö fann han kärleken i Ebba, född Frost (1882-1981) och bröllop stod där 1904. Paret flyttade till Stockholm, bosatte sig på Rådmansgatan 8, uppe vid Valhallavägen.
Ebba Livijn som ung (1882-1981)
I dec 1905 föddes deras enda barn, Claes.
Magnus drabbades tidigt av spanska sjukan som började svepa in över landet och avled i 47 års ålder i maj 1917. Claes blev således faderlös när han var elva år. Detta innebar att banden mellan mor och son blev mycket förtroligt och hjärtligt, vilket visade sig under hela deras gemensamma livstid. T.ex. när Ebba flyttade till Kommendörsgatan i mitten av 1930-talet för återstoden av sitt liv så ordnade Claes med sin egen och familjens bosättning i närheten, under en period i samma hus två våningar ovanför Ebba.
Efter skolgång och studentexamen blev Claes antagen på Handelshögskolan och tog civil-ekonomexamen 1932. Innan dess praktiserade han två somrar hos sin farbror, Claes, i London som hade grosshandelsfirma där.
Orkestern debuterade under julskyltningen 1924 i en musikaffär vid Järntorget i Gamla Stan. Det blev omedelbart succé – musiken vållade trafikstopp på Västerlånggatan. Därefter spelade man först vid privata danskvällar i borgerliga Stockholmshem, senare på ”Herrgårn” (Björknäspaviljongen) nära Skurubron, på Blanch´s (Sverigehuset vid Kungsträdgården) och på Grand Hotel, Cecil och Strand. Orkestern växte, man fick uppdrag på Skansen och på m/s Gripsholms kryssningar. För spelningarna fick bandets medlemmar 25 kr per kväll medan elegant klädsel var påbjuden, oftast smoking, för såväl orkester som gäster. På bilden nedan slår Claes an takten vid spelning på Grand Hotel 1933.
Togo-orkestern
När bandet blev alltmer populärt fick Claes möjlighet att göra kåserier i dåtidens enda radiokanal. Det blev sammanlagt ett 80-tal radioprogram under de ca 25 år som Claes ansvarade för orkesterns organisation och musikarrangemang. I början hade han ofta med sig egna skivor (stenkakor/78-varvare), då radions arkiv var i sin linda. I Radiotjänsts programtablå den 2 maj 1936 såg det ut så här:
45 år senare i P 1:s tablå fanns följande program att lyssna till den 27 juli:
Tyvärr finns inga skivinspelningar bevarade, men några Togo-spelningar finns lagrade på kasettband, så visst kan man höra den tidens moderna musik.
Det trumset som Claes spelade på under hela musikkarriären ställdes ut på en jazzhistorisk utställning på Musikmuseet (idag Scenkonstmuseet) 1984 på Sibyllegatan och fick där en egen monter. Claes donerade sedan instrumenten till Museet.
Till följd av jazzens barndom på 20-talet och det faktum att Togo-orkestern var en av de allra första jazz-banden blev orkesterns liv senare föremål för musikhistorisk forskning.
I en helsidesintervju i SvD den 3 januari 1986, inför Claes´ 80-årsdag, berättar han om de muntra åren med Togo och sitt beslut att 1950 upplösa orkestern för att till fullo satsa på sitt ordinarie yrkesarbete. Hela intervjun finns att läsa i tidningens digitala sidarkiv. Även i radioserien ”Seniorpuls”, då han var 85 år, medverkade han med berättelser ur sitt liv. Programmen var uppenbarligen uppskattade, då en hel del positiva lyssnarreaktioner finns bevarade, naturligtvis främst via inkomna brev.
Claes fick inspiration av främst brittiska jazzband vid konsertbesök. En ytterligare källa utgjorde den snabbt växande marknaden för grammofonskivor. Han köpte, naturligtvis hemma i Sverige, men också en hel del exemplar på alla sina resor i Europa. Vid hans bortgång fanns därför en rekorderlig samling att bearbeta, samtliga s k 78-varvare.
Togo-orkestern
Jazzen och Togo-orkestern
Det glada 20-talet förde med sig en mer lättsmält och publikfriande musikstil – jazzen. Efter engelska förebilder bildades jazz- och dansorkestrar som spelade på restaurangernas danskvällar. Det hemvävda svenska mönstret fick internationella impulser. Radion lockade med spännande musik och ungdomarna tog direkt jazzen till sina hjärtan.
Musikintresset hos Claes växte och, kanske inspirerad av sina London-somrar, startade han tillsammans med några kamrater, Togo-orkestern. Han var 20 år, blev orkesterledare och spelade trummor. Måhända kunde detta bli en födkrok för framtiden och åtminstone en källa för att finansiera studierna.
Yrkeslivet
1934, dvs två år efter sin examen på Handelshögskolan anställdes Claes som reklamchef på det svenska Fordbolaget. Arbetsplatsen var Fords nybyggda fabriks-och kontorsanläggning i Frihamnen i Stockholm (där idag Stockholmsbörsen ligger). Här gällde det att behålla och helst stärka märkets marknadsposition. Man ska då komma ihåg att Ford, tillsammans med General Motors dominerade bilhandeln med sina amerikanska bilar. Marknaden var liten, vid anställningsåret fanns det totalt 150 000 person-och lastbilar. Först efter andra världskriget kom andra nationer med i spelet – England, Tyskland, Sverige, m fl.
Förutom själva reklamarbetet med återförsäljarstöd, annonsframställning, bilvisningar, kundutskick, mm kämpade han tidigt för att övertyga pressen om fördelen med att skriva om bilismen och bilar; en uppgift som kröntes med framgång, då tiden efter andra världskriget bl.a. karaktäriserades av bilismens stadiga tillväxt. Claes myntade just vid krigsslutet en då välkänd slogan ”Kommer fred, kommer Ford”.
1952 utsågs Claes till försäljningschef och åtta år därefter till PR-direktör i bolaget. En av de första i landet med denna nya titel och arbetsinriktning, fast man knappt visste vad PR vad.
Under sin 36-åriga Ford-anställning var han hela tiden ansvarig för bolagets kundtidning ”Ford Världen”, vars samtliga exemplar finns i inbundet skick och ger, för den bilintresserade, en väldigt god inblick i bilismens utveckling,
Då Claes kanske var den som mest skulle representera märket utåt var en uppskattad förmån för familjen att alltid åka i den senaste årsmodellen (förmånsbeskattningen var inte uppfunnen).
Under hela den här perioden var Claes aktiv med att publicera sig och hålla anföranden i olika föreningar, organisationer, mm och t o m hos konkurrenterna. Det kunde gälla reklamens ansvar och utveckling, liksom bilismens betydelse för såväl samhälle som individ. I arkivet finns en mängd artiklar och inlägg som belyser detta. Han blev därmed ett välkänt namn inom bilbranschen. Då han därtill var lärare i talteknik visste han hur ett framförande skulle genomföras för att ”gå hem” och bli uppskattat.
På sin sista arbetsdag, inför pensioneringen i dec 1970, fick Claes ett kungligt uppdrag; nämligen att leverera en ny bil till Prins Bertil vid en liten ceremoni vid Ford-anläggningen.
Vagnmärken, oftast tillverkade i metall, inköptes vid besök hos olika länders bilklubbar och när man passerade särskilda sevärdheter. Självklart måste man snoffsa till bilfronten med dessa dåtidens förstorade ”pins”.
Sonen Magnus övertog och samlade ihop dessa, satte in dem bakom glas och ram och finns nu som en trevlig inredningsdetalj i hemmet.
Vagnmärken
Paus i Monte Carlo-rallyt
En sista långresa med bil från förr i världen avslutar detta avsnitt.
Claes deltog i Monte Carlo-rallyt 1949 i en Ford Prefect. Kartläsare/codriver, på bild t h, men i bil på vänster sida och hustru Astri i baksätet som följde med under hela färden. På taket låg snöskyffel, snö-kedjor och i bagaget extra reservhjul. Man kunde ju aldrig veta vad som hände på vägen till värmen. Extra bensindunkar av jeeptyp fanns också med plus personlig packning. Fick allt verkligen rum?
Efter tre dygns körning med 50 km/tim som genomsnittsfart gick ekipaget i mål på plats 26 bland ett hundratal startande.
Efter Ford-tiden påbörjades, som Claes själv uttryckte det ”min tredje karriär” (tidigare musik och bilar) nämligen att skriva om transporter och skilda färdmedel, kort sagt att vara transportjournalist. Han blev snabbt medarbetare i branschens tidning ”Transportnytt” med besök till t ex större hamnar och flygplatser runt om i världen och med efterföljande reportage. Claes var t ex en av de första svenskarna som fick flyga med överljudsplanet Concorde i början av 1970-talet, Paris – New York på 3,5 timmar. Några år senare fick han, tillsammans med några internationella journalister, besöka dåtidens sovjetiska lastbilsfabriker och pröva deras tyngre fordon i hård terräng, Slutsatsen blev: ”De har lite att jobba med”.
Med sina kontakter i bilbranschen blev han också medarbetare i bilåterförsäljarnas branschorganisation och dess organ, MRF-tidningen, med t ex intervjuer med de internationella bilkoncernernas chefer. 1980 valde KAK att tillsätta honom som chefredaktör för klubbtidningen Svensk Motortidning. Ett av hans sista uppdrag, som 85-åring, var att under ca 14 dagar besöka de stora östasiatiska hamnarna i Bangkok, Singapore och Hongkong. Förutom att berätta om hamnarna, logistiken, godshanteringen och personalen tog han också med sig material om den intensiva biltrafiken i storstäderna. Att han talade flytande engelska, tyska och franska underlättade naturligtvis alla kontakter.
Tidiga bilresor
Med nyfiken entusiasm och med hustru Astri och kamera som sällskap for Claes i unga år på bilsemester i Europa. Själva resandet var nog ett mål för honom genom hela livet. Bilderna här kommer från mitten/slutet av 1930-talet.
Här har nr 199 just påbörjat en tävlingssträcka med start från ett franskt slott. Extrastarka strålkastare, sökar- och dimljus var utrustning utöver standard. Passargerarstolen var nedfällbar så att en provisorisk sovplats kunde ordnas där. Astri tog in på hotell för nattsömn.
Rallyt var under flera år en kombination av tävling och någon sorts semesterresa. Några särskilda krav ställdes ej på ekipagen. Detta till skillnad från dagens superutrustade monster-bilar som rusar fram i hisnande hastigheter med proffesionella besättningar.
En Ford på väggen (Henry l), en Ford på golvet (Mustang) och en svensk Ford-man i mitten.
Efter att Astri sommartid 1939 beundrat bergsmassivet i Garmisch-Partenkirchen gällde det att snabbt förflytta sig hemåt. Oroligheterna i Europa blev alltmer hotfulla. Ford-grillen är full av s k vagnmärken, men överallt dominerar ändå det förgyllda hakkorset, som t ex på den mäktiga stortyska partibyggnaden i Nûrnberg, där åtskilliga parader senare skulle äga rum.
Den nybyggda Fordfabriken i Stockholms frihamn.
De puttrade fram i trevliga små Ford-bilar i ett Europa 1936 som var helt annorlunda än dagens. Bilen vi ser här är en 34 hästars Ford Junior. Astri reste i långbyxor, vilket väckte uppmärksamhet; det var totalt okänt på kontinenten. Man stannade till vid en välkänd semestervy, Mont-Saint-Michel i Frankrike.
1938 gjorde paret också en långresa, denna gång till Jugoslavien och med hemresan via Venedig och bergskedjan Dolomiterna. Claes förde loggbok under resorna och fick reda på körda mil, bränsleåtgång, antal körtimmar, osv.
Sista sommaren det var möjligt att bilsemestra utomlands på många år var 1939 och då gav man sig i väg igen, till Bayern i Tyskland o Tyrolen i Österrike och slutligen franska Rivieran.
Claes poserar vid framkomsten till Monaco. Bilen var denna gång en Ford Prefect. Att vädret för det mesta var fint gladde säkert resenärerna för bilen hade öppen kaross med uppfällbart tak och lösa sidostycken. Loggboken visade 588 körda mil, 523 liter bensin, sammanlagda kostnader, inkl garage, färjor, tvätt och smörjning, uppgick till 301 kr för två personer. Literpriset för bensin = 37 öre. Reserapporten berättar om en snittfart på mellan 40-70 km/tim.
Familjen
1937 gifte sig Claes med Astri, född Schultz, som var yngsta barn av fyra till fabrikör Knut Schultz och hans maka Klara. Knut var egenföretagare, hade plåtslagerifirma och verkstad samt bostad för familjen i sin egen fastighet på Birger Jarlsgatan i Stockholm.
Claes var nästintill en renlevnadsmänniska, rökte inte, drack inte stark alkohol och genomförde sin motionsgymnastik varje morgon, såväl hemma som under resor, vardag som helgdag, spelade tennis, åkte skidor, osv. Därför kunde bröllopsfracken användas oförändrad vid större fester 45 år efteråt.
Astri skötte hemmet och så småningom barnen och var på den tiden, som många kvinnor då, hemmafru med den äran. Hennes lugna och förnuftiga karaktär kompletterade makens ibland intensiva och hektiska liv. Hon var en snäll och klok person som gav barnen en trygg och stabil barndom och uppfostran. Utanför hemmet var hon engagerad i bridgespel, porslinsmålning och motionsgymnastik. Ofta följde hon med på alla resor som Claes gjorde.
Från unga år ägnade sig Claes åt en i dag närmast utdöd hobby – tennsoldater. På filtklädda spelbord sattes de detaljrikt målade figurerna på plats, ofta visande fältslag från den svenska krigshistorien. Bakgrundsberättelserna om händelserna blev samtidigt en liten historielektion för deltagarna. Sedan fick visningen stå framme en tid för beskådan. Emellanåt göt Claes själv soldater i formar och färglade med mycket fina penseldrag. Samlingen blev med tiden allt större, en tidig TV-intervju om hobbyn gjordes i början av 1960-talet, varefter en tacksam köpare av samlingen var det dåtida Leksaksmuseet i Stockholm.
”Äpplet faller inte lång från trädet”
Den äldsta sonen, Lill-Claes kallad då pappa var Stor-Claes, utbilade sig till ingenjör, fick först arbete i Ford-bolaget, men flyttade till Nyköping och Saabs huvudanläggning där, slutade som chef för bolagets serviceskola.
Han gifte sig 1965 med Anita (1938-2008), apoteksrecep-tarie från Malmö. Paret fick två döttrar, Christina (1971-) och Helena (1976-). Bilintresset var även stort på fritiden då han vid sin bortgång hade fyra äldre, renoverade Jaguarbilar i sitt garage.
Sonen Magnus tog pol mag-examen och anställdes först i Svenska Finans, där Claes Olof Livijn var VD. Sedan blev det bilbranschen, först i Scania-VW/Audis Åf-förening för att därefter bli chef för Saabs mosvarande organisation i Sverige. Gift med Ann Christin (1944-), biomedicinsk analytiker från Bromma.
1947 köpte Claes och Astri ett fritidsställe med sjötomt utanför Norrtälje i Roslagen. Markyta på ca 4500 kvm, boningshus, garage och bodar kostade 19.000 kr. Efter Claes Sr:s bortgång tog Magnus och Ann Christin över fastigheten, rev de gamla husen och byggde ett nytt, 50 m från Östersjöstranden.
Gamla tiders sjömanskostym har bytts ut mot modernare plagg – flytväst (på Michael, sju år)
På samma tomt, ännu närmare stranden, har numera också sonen Michael (1974-) med familj, hustru Maria (1974-) och tre barn (Tyra f 2006 + Ruth f 2009 + Carl- Johan f 2011 + hund) ett hus. Där vistas ofta alltså tre generationer Livijnare på fritiden. Annars bor familjerna i varsin ända på samma gata i Bromma.
Gren Magnus
Man kan konstatera att bland levande Livijnare idag (2022), ca 100 personer, är ättlingarna till vice häradshövdingen en klar minoritet. Bortgångne Claes Jr:s två döttrar har sammanlagt fyra barn – Rebecca, f 1999, tvillingarna Tove och Anja, f 2002 samt Ebba f 2011 (Helena mor). Bortsett från ingifta män summerar denna delgren till sex individer.
Magnus delgren består av honom själv + hustru Ann Christin, sonen Michael med familj, dvs fem personer. Sammanlagt alltså sju individer. Delgrenarna sammantaget = 13 personer med Livijnskt påbrå. De i annat sammanhang och genom historien omtalade stora barnaskorna inom släkten har uppenbarligen inte slagit in här.
Text: Magnus Livijn om sin far